Anders Wilkes är en relativt nybliven bonde. Tidigare har han jobbat inom telekombranschen men för några år sedan bestämde han sig för att totalt sadla om och bli lantbrukare på den gamla släktgården i Älekulla.
– Jag är ju fortfarande nybörjare på lantbruk, säger han.
Vi slår oss ner i solen bakom huset, med utsikt över grönsaksodlingarna som är Anders Wilkes huvudsakliga verksamhet. Men fler och fler djur har det också blivit under resans gång.
– Vi började med tre får och tog det därifrån, säger han.
Får kräver förhållandevis lite uppmärksamhet, man kan lämna dem för sig själva i några dagar utan att de blir lidande under sommarhalvåret.
– Det var la egentligen en kanin som gjorde att vi band ner oss, den måste man ju lämna bort om man ska åka någonstans, säger han.
Behövde större betesdjur
Efter kaninen har höns, ankor och hundar flyttat in. För några veckor sedan var det också dags för två kor att göra sig hemmastadda på gården. Fåren hinner nämligen inte med att beta ner tillräckligt, han behövde större betesdjur.
För att testa på fick han låna några kor av grannarna för två år sedan. Anders och Frida Jönsson sitter också med runt bordet tillsammans med döttrarna Maj och Ester. Men det blev lite äventyr när korna skulle lämnas tillbaka.
– Jag fick la köra fram och tillbaka med fyrhjulingen, säger Ester Jönsson.
Hon och resten av familjen fick hjälpa till att valla dem tillbaka, men utan några större åthävor hamnade lånekorna till slut rätt. Värre var det med de två som Anders Wilkes köpte tidigare i våras.
– De var ganska stressade men korna hade aldrig varit på en transport innan så jag tänkte väl att det inte var så konstigt, säger han.
Kvigan stack till skogs
När han och hustrun Robyn Wilkes väl kom hem med djuren stod kvigan vänd åt fel håll och kändes uppjagad. De tog beslutet att backa in både kärra och bil in i hagen. Tanken var att släppa ut korna, låta dem springa av sig i lugn och ro och förhoppningsvis komma ner i varv.
– Men kvigan var som ett jädra streck bara. Hundra meter ner till änden av den hagen, över det nätet. Tvåhundra meter till till änden i nästa hage och över det nätet, och ställde sig på vägen.
Då släppte de ut den äldre mamma-kon och förhoppningen var att kvigan skulle ty sig till henne. Men redan då var kvigan ur sikte.
Anders Wilkes ringde grannen Anders Jönsson som egentligen skulle iväg på kalas, men han och familjen kom till undsättning. De försökte runda kon för att åtminstone kunna driva den tillbaka åt rätt håll.
Gav upp i skymningen
De hittade kvigan några hundra meter från gården och med förhoppningen att kunna få tag i repet som fortfarande satt runt halsen närmade sig Anders Wilkes kvigan.
– Då satte hon bara iväg igen och hon vände sig inte om. Hon bara drog längs med sjön och upp i Sjökulla, säger han.
– Lite ovanligt att de bara kutar och inte stannar och funderar lite, säger Frida Jönsson.
– Ja, hon verkligen skenade, säger Anders Jönsson.
Vid sjutiden på kvällen började det skymma. Det är ingen idé att leta efter en ko mitt i natten i skogen. Anders Jönsson som har längre erfarenhet av kor rådde till att avvakta och så fick det bli. Men Anders Wilkes kunde inte sova.
– Jag sov inte en blund, inte någonting. Jag tänkte ’vad fan har jag ställt till med?’, säger han.
Tog hjälp av grannar och kollegor
Dagen efter ringde han runt till andra bönder för att få reda på hur man gör när något sådant här inträffar. Det visade sig att han inte var ensam.
– Då radades det upp lite incidenter som det aldrig pratas om annars, säger Anders Wilkes.
Anders och Frida Jönsson skrattar.
– Nä, så är det ju, säger Anders Jönsson.
– Det händer mycket, säger Frida Jönson.
Förutom familjen Jönsson var det ingen i området som visste att Anders Wilkes ens hade kor så trots att det var en smula genant gjorde han en efterlysning på Facebook.
– Då fick man ju direkt stöd, det var ingen som skrev något negativt utan mer uppmuntrande.
Stor uppslutning i jakten
Fler grannar gav sig ut och letade. De hittade spår som ledde upp mot Öxabäck och en person där sökte av området med drönare.
– Hon är vit så jag tyckte att det fanns väldigt goda förhoppningar, man inventerar ju vilda djur med drönare så jag tänkte att hon kommer inte kunna gömma sig, säger Frida Jönsson.
Men det kunde hon.
Anders Wilkes var orolig att hon hade gått ner sig i en mosse eller fastnat med repet hon fortfarande bar runt halsen. Efter en vecka började han nästan ge upp men fortsatte att traska runt. Han lade ut hö här och där för att locka eller åtminstone få en indikation på att hon fortfarande uppehöll sig i krokarna.
Men så en natt råmade familjen Jönssons kor hela natten. Det är inte helt ovanligt när kalvarna gömmer sig i kalvgömman, då står korna där och tycker att de ska komma ut därifrån. Men det var ändå lite mer än vanligt.
– Jag gick ut klockan 12 på natten och då såg jag henne på vägen, det var första gången vi såg henne sedan hon stack, säger Anders Jönsson.
Då hade det gått tio dagar.
– Sedan på morgonen när vi skulle åka till morgonfritids så var hon fortfarande där, säger Ester Jönsson.
Hon tydde sig till familjen Jönssons kor och de gjorde bedömningen att när hon väl hittat dit skulle hon inte sticka iväg igen. Lite kamouflerad bland sina egna kor lyckades Anders Jönsson komma så nära att han får tag i repet runt kvigans hals och knöt fast henne.
– Och där tror vi att storyn är slut, säger Frida Jönsson och skrattar.
Var nära att hämta bössan
De fyllde transporten med halm och körde ner. Tanken var att hänga på ytterligare ett rep så att både Anders Wilkes och Anders Jönsson skulle kunna leda kvigan upp på kärran. Men när Anders Jönsson försökte upprepa sin operation gör kvigan två rusningar och på den tredje går repet av.
– Hon drog samma rutt som förra gången, över alla åkrarna, rätt upp i skogen, säger Anders Wilkes.
– Då tappade vi det, säger Anders Jönsson.
– Förslaget kom ju i alla fall då att du kan ju göra köttfärs av henne, om det inte finns något annat alternativ, säger Frida Jönsson och skrattar.
Skämt åsido, de lämnade bössan hemma men ställde familjen Jönssons djur i ena änden av ladugården så att de kunde lämna en grind öppen. Några timmar senare, på kvällen, gick planen i lås. Det som verkade locka mest var den minst tio gånger större tjuren.
Äter äpplen ur handen
– Så gick den in i kalvgömman, då gick pappa ut och stängde dörren, säger Ester Jönsson.
Till slut kunde de backa fram med transporten så att hon inte hade någonstans att fly än upp på den. Efteråt kunde de äntligen köra upp en något avmagrad kviga till sin mamma igen.
– Nu äter hon äpplen ur handen och har lugnat ner sig lite men de är fortfarande försiktiga, säger Anders Wilkes.
Och även om det var en jobbig upplevelse har det lett till att grannkontakten har blivit mycket bättre.
– Vi har ju pratat mycket mer efter detta. Livet rullar men nu får man något gemensamt, säger Frida Jönsson.
– Det bästa var att vi fick vara uppe sent, säger Ester Jönsson.
– Hade vi bara kunnat släppa ut dem samtidigt från första början hade det nog varit helt annorlunda, säger Anders Wilkes.
LÄS MER:Stort intresse för Ankracet i Torestorp
LÄS MER:Brand utomhus i Torestorp – privatpersoner släckte elden
LÄS MER:Här är historien bakom Tygriket i Mark – så började allt
