Mark-Posten träffar Nataliia Nemchenko på hennes arbete på Sätila of Swedens huvudkontor längs med Hyssnavägen. Idag, fredag, har det gått ett år sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. En månad senare lämnade Nataliia sin hemstad Kryvyj Rih i centrala Ukraina.
Då hade hon en månad tidigare fått ett samtal av sin jobbkollega som frågade henne varför hon skulle till jobbet. Hon trodde först inte på henne, men insåg strax att det stämde. Rysslands invasion hade inletts.
– Min man såg presidenten på tv säga att kriget hade kommit till Ukraina. Det blev en stor panik, berättar hon.
Flydde via Polen till Sverige
Nataliia berättade för sina barn att de inte fick gå till skolan längre.
– Jag ringde till min chef och sa att jag inte kunde komma till jobbet. De trodde att kriget skulle sluta om två dagar, säger hon och fortsätter:
– Vi trodde inte att Ryssland skulle anfalla oss. Vi kunde inte tro det.
Hon tillbringade den kommande månaden med att planera sin flykt.
– Vart åker du med två barn när du inte vet vad som väntar dig? Jag var väldigt rädd, men jag visste att jag behövde gå vidare.
Via Polen tog hon sig till Stockholm och Sverige. Den 29 mars anlände hon och två av hennes barn till Stockholm.
– Vi togs emot av en svensk familj, och det var väldigt trevligt. De gav oss mycket stöd.
Skiljdes från sin son och make
Hennes äldsta son blev dock kvar i Ukraina tillsammans med hennes make.
– Det mest hemska var att lämna min man och min son.
Hon är rädd att de ska kallas in i kriget.
– När som helst kan det komma ett brev där det står att de måste kriga. Varje dag väntar jag på ett samtal från min man, för att få höra att han har blivit inkallad till armén, och särskilt min son.
Nataliia försöker hålla tillbaka tårarna.
Hon visar en bild där de målat hjärtan på fönstret i tågkupén när de lämnade Ukraina i slutet av mars förra året.
– Det kändes inte som den sista gången vi skulle ses.
Väl i Stockholm kom hon i kontakt med jobbet på Sätila of Sweden, där hon nu jobbar som sömmerska. Hon var sömmerska även i Ukraina, men det är bättre arbetsvillkor i Sverige än i Ukraina, säger hon.
– Jag trivs bra här.
Skickar pengar hem till familjen
Hennes make driver ett eget företag hemma i Kryvyj Rih, men Nataliia skickar hem en del av sin lön från jobbet i Sätila, för att hjälpa till.
– Jobbet hjälper mig att försörja mina barn här och att hjälpa min man i Ukraina, säger hon och fortsätter:
– Jag håller fast vid det här jobbet. Jag är väldigt tacksam för att jag fick komma hit.
Hon bor i hus i Sätila tillsammans med sina två andra barn, som börjat skolan.
– Dottern trivs i skolan. Lärarna och barnen behandlar henne bra.
Nataliia Nemchenko har en syster och en bror som båda flydde till Tyskland.
– Jag är glad att min bror och syster är på ett säkert ställe.
Hennes mamma är dock kvar i Ukraina, något som oroar Nataliia.
– Jag är orolig för henne. Hon vill inte lämna sitt hus. Många människor vill inte lämna sitt hem eftersom de är rädda.
Nataliia har inte träffat sin familj på över ett år. Hon har inte åkt tillbaka sedan kriget bröt ut. Hon planerar dock att åka tillbaka i april.
Varje dag pratar hon med sin make och son via Whatsapp, men saknar dem.
– Det gör ont.
Hon pekar på sitt hjärta.
Hur har det här året varit?
– Det har varit det tuffaste året.
Hon berättar att hon är rädd att kriget kommer pågå långt mycket längre.
– Vi hoppades att det skulle ta slut på våren. Men tillståndet blir värre och det gör mig orolig, säger hon och fortsätter:
– Jag är rädd för vad som väntar om ett år, eller kanske mer.
Ett krig som hennes hemstad Kryvyj Rih inte klarat sig oskadd från, berättar Nataliia.
– Raketer flög över min stad, men mitt hus är intakt.
Jag känner också kvinnor som har förlorat sina hem.
Nataliia menar dock att hon hade tur i sammanhanget, då många andra ukrainare förlorat sina hem i kriget.
– Jag hade tur att jag hittade ett jobb. Jag känner också kvinnor som har förlorat sina hem och inte har någonstans att ta vägen. De har en sämre situation än vad jag har.
Hon säger att hon kan tänka sig att bo i Sverige om hon inte kan flytta tillbaka till Ukraina i framtiden, men att ovissheten plågar henne.
– Det är det svåraste jag någonsin kunde föreställa mig. Jag vet inte om mina barn kommer ta examen i Sverige eller Ukraina. Jag vet inte heller var mitt hem och min familj kommer vara.
LÄS MER:Mark Secondhand skickar förnödenheter till Turkiet
LÄS MER:Kommunen sätter upp kameror på resecentrum i Kinna
LÄS MER:Dick Harrison föreläser i Kinna – om Sveriges relationer med Ryssland genom tiderna
