Uno Asplunds vägbeskrivning hem till honom och hustrun Elsy är lika tydlig som fantasifull: ”Mot Torestorp, i skogarna bland lejonen, mitt på raksträcka skylt med Hagalund. Väg till vänster, upp i skogen, rätt upp i skogen.”
På frågan om hur länge han och hustrun Elsy har varit gifta, 69 år, blir han förbluffad.
– Nä dra på trissor. Det har gått en dag i taget.
Elsy var kompis med Unos syster.
– Jag var ofta där. Efter en dans fick han för sig att följa mig hem, vi cyklade alltid, säger hon.
– Man cyklade överallt om man ville iväg. En annan fick träna på vägen, skolan låg fem kilometer bort, dagens unga är bortskämda som skjutsas överallt, säger Uno.
Paret verkar känna varandra utan och innan, ibland pratar de samtidigt. Uno vill ha med Elsy under Mark-Postens intervju. Hon bjuder på kaffe och hembakat.
Uno växte upp i Berghem med två systrar och en bror, en syster är borta nu.
– Far och mor var bönder i Torestorp med sju, åtta kor och en häst. En gris för att äta, det var så på den tiden, säger han.
Hur ser en vanlig dag ut?
– Man står upp, tittar om det är solsken. Så går jag ut och går en sväng. Vi gör utflykter med bilen. Och så tittar vi till sommarstugan i Varberg ibland.
– Vi tar lång tid på oss med frukosten. Ligger länge på morgnarna. Kokar elvakaffe, säger Elsy.
Hon läser mycket. En bok ligger uppslagen på bordet i vardagsrummet, De sju systrarna.
– När jag orkar bakar jag kaka, sedan lagar jag middag. Så rullar dagen på. Med besök, telefonsamtal, vi kanske åker och handlar.
Uno har en livlig blick och gestikulerar ofta när han pratar. Han har ingen förklaring till varför han och Elsy har hållit sig så pass pigga genom alla år.
– Vi har varit relativt friska och vi har varit förskonade från allt. Peppar, peppar.
Både Uno och Elsy läser tidningen varje dag.
– Nu kom posten i dag, dagens tidning är inte med, då kan det kvitta. Ska det vara postutlämning bara var tredje dag ska vi nog inte ha någon tidning. Man kan lika gärna läsa på paddan. Kan man inte data i dag kan man inte hänga, med tycker Uno.
Hur länge gick du i skolan?
– Jag gick varannan dag i sex år. Gick fortsättningsskola också, tre veckor före jul och tre veckor efter jul. Sedan var det konfirmation. Sedan fick en börja jobba och försörja sig.
Vad hade du för drömmar som ung?
– Drömmar? Jag hade drömmar om att ta körkort och köra bil. Det gjorde jag också. Började köra lastbil sedan. Att ge sig ut i världen, den möjligheten fanns inte då.
Uno provade lite utav varje. Han började sedan att köra ut varor till affärer på GO Johanssons kolonialvaru AB. Han körde också lastbil för Svensk Textil i Kinnahult och Hagmans i Fritsla.
– Plus att jag handlade bil på kvällarna.
Det var inte frågan om att skaffa en kund, utan en bil.
–Jag köpte in och sålde vidare, försökte lägga på några kronor. Så började jag.
Uno berättar om en folkvagn som han annonserade ut en helg.
– Det var kö i köket. Det fanns inte många bilar då. Folk hade börjat jobba i fabriker och behövde bilar.
1957 slutade Uno som anställd och började sälja bilar på heltid hemma på gården, Asplund bil AB. 1969 fick han en förfrågan om han inte kunde tänka sig att bli återförsäljare för BMW.
– Vi kan väl prova, sa han.
Det såldes BMW i Torestorp så det stod härliga till. 1974 utökade Uno med att även sälja Honda.
Med stigande ålder och problem med dåligt hjärta sålde han så småningom firman.
– Jag gjorde en hjärtoperation, de bytte klaffar. Fy faderullan.
Uno drar med handen över luftkorgen där han öppnades upp. Elsy säger att de undersökte blodtrycket i tid.
– Förr i tiden var det ingen som kollade det. Vi har väl haft tur med hälsan. Jag har varit frisk tills jag gick och ramlade, det var en himla otur.
– Jag brukar fråga Elsy när det är någon krämpa, hon brukar svara ”det är åldern”, säger Uno.
Paret har varsin bil. Häromdagen fick Uno ett nytt körkort.
– Det varar i tio år, jag lär väl inte få något nytt, säger han och skrattar.
Hur är det att bli gammal?
– Ja vet du. Så länge man har hälsan. Och att man kan ha sin bil och åka ut och titta sig omkring. Göra utflykter. Vi har unnat oss det goda, både mat och dryck.
Uno använder inte glasögon, har bara en minimal hörapparat i örat. Några ålderskrämpor kanske men i övrigt helt frisk.
– De testade synen för 14 dagar sedan, du behöver inga glasögon sa de. Jag har opererats mot grå starr. Det var för jävligt, de plockade ut linserna och satte in nya, minns Uno.
Vad är det bästa med livet?
– Det tycker jag nog är att man är relativt frisk och kry. Kan få vara med i det dagliga. Och att se sina barn och barnbarn växa upp. Vi har fem barnbarn och tre barnbarnsbarn, de förgyller livet, säger Uno med stolthet.
– Vi har haft mycket roligt genom åren, säger Elsy.
De har båda rest mycket men fick sluta under pandemin.
– Vi har bland annat varit i Nya Zeeland och Singapore. Det är mycket att se, säger de.
Vad tänker du om framtiden?
– Att alla får vara friska och ha hälsan.
Det är samma dag som Putin har hållit sitt tal i Ryssland. Och Uno ser plötsligt allvarlig ut.
– Jag är rädd att det blir världskrig. Jag är rädd, säger han.
– Jag tänker att det är många gånger bra att vara gammal, funderar Elsy.
Kontanter i en påse
Uno har många berättelser från sitt långa liv. Som gubben som skulle betala sin bil.
– Han hade en liten påse från Systembolaget med sig. Där får du, sa han. Du får räkna så det inte fattas något. Det var 85 000 i kontanter, det var på den tiden.
Uno har bestämda åsikter om A-traktorer.
– Epa-bilar framkallar för mycket olyckor. Antingen blir det ett förbud eller så höjs hastigheten på dem. Kom ihåg var du hörde det först!
Tidningsklippen genom åren har mest gällt Unos stora bilintresse. Som från 1996, ett reportage om ”Största företaget i byn är Uno Asplunds bilfirma” och i en tidig upplaga av Markblade från 1995, ”40 år sedan Uno sålde sin första bil.” I tidningen TrafikNytt kallas Uno för Torestorpar´n, de skriver om ett stort intresse som familjen Asplund ägnade sig åt under några år, arabhästar.
– Jag bytte en bil mot en häst. Så kunde man göra förr, det var mycket byteshandel.
Har du varit en ärlig bilhandlare?
– Ja det tycker jag själv, jag hade inte sålt en massa bilar här i skogen om jag lurat folk. Då hade det inte kommit så många och köpt. Vi försökte alltid ha bra service. Vi fick ett gott rykte och därför sålde man mycket.
Han fortsätter:
– Jag har försökt få det att gå ihop. Vi byggde det här huset och dottern Annika bor med sin familj på vår gamla gård, här intill.
Har bygden här förändrats mycket genom åren?
– Vi hade tre speceriaffärer, post och vi hade bank. Allt är borta. Nu har vi en pizzeria och det är en en måleriaffär där vi hade bilfirma. Kinna ska vi inte tala om, där är bara hårfrisörer och glasögonaffärer, svarar Elsy.
– Det är ett generationsskifte. Förr visste man vilka alla var i alla hus.
Hur är det att fylla 90?
– Tala inte om det du. Jag har slutat med årsmodeller. För jag har också handlat bilar en gång i tiden och då var det bara årsmodeller, säger Uno finurligt.
Elsy ser kärleksfullt på sin man.
– Lite full i fasen har han alltid varit, säger hon.
Dottern Annika Asplund Fridén som bor i huset intill säger om sina föräldrar:
– Att få ha båda kvar och någorlunda pigga är helt fantastiskt.
Till nyår firar Elsy och Uno 70 år som gifta.
– Om vi lever så länge, vi tar en dag i taget, säger Uno.
Han verkar inte ett dugg orolig för det, där han sitter i soffan och småler. I dag blir det öppet hus hemma.
– Alla som tycker att de kommer ihåg en alla är välkomna.
LÄS MER:Paret Asplund i Torestorp fick varnande vykort från polisen: ”Det är ju en påminnelse”
LÄS MER:Kärlek på äldre dar: ”Vi har haft ett underbart äktenskap”
